Lost a Friend

Jaffa. Min räddning när jag var 12 år och fortfarande chockad efter att min bara 5 år gamla katt hade gått bort hastigt ett halvår tidigare. Kommer så väl ihåg hur jag låg vaken nästan hela första natten av Jaffas konstanta jamande och ändå helt lycklig. Månskenet lyste upp rummet och jag log. Snart så slutade hon jama jämt och sov hos mig om nätterna. Kan fortfarande minnas hur jag kunde prata med henne ibland om framtiden. Vi skulle flytta till Norrköping hon och jag - eftersom jag var helt inställd på att gå naturbruksgymnasiet där under en period i mitt liv. Hon var en sådan fin vän. Livet lunkade på och tog andra vändningar.. När Jaffa var 5-6 år kom fler katter in i bilden och då hon var inte speciellt öppensinad misse så de kom inte överens. Jaffa flyttade in med min mormor och hennes man ett tag därefter, där hon trivdes med all den uppmärksamhet och kärlek som hon fick. Men idag var hennes sista dag. Hon hade en mycket spridd cancer.

En katt är en vän för mig. 

Med all den personlighet och mycket speciella kärlek de kan ge. 

Därför känner jag väldig stor sorg. 

En katt är bara en katt, kanske nån tycker. Det är inte så. Tycker du så, snälla håll inne med det här.